Alexander Schulman och Sigge Eklund
2021-06-22
Träd är nästan alltid vackra. Även förmultna träd är vackra. Bark som flyter i vatten är vacker. När vi håller i träd känner vi dem, vi känner hur levande de är, även när de dött. När en ser träd i skogen kan de på olika sätt se ut som ådrade och vackra plymer. De har genomgått förändringar och därefter tagit form. Vatten, avsaknad av vatten, väder, allt sådant.
Träd är inte skyddade från element, stadsförvaltningar eller folk som skövlar dem.
När Alexander Schulman och Sigge Eklund började sin podcast pratade de om sina misslyckanden, om sina förhållanden, om Schulmans döda far, om saknad och om passioner.
De kunde gräva ned sig i löjliga saker och ifrågasätta varandra. De analyserade sina sätt att fungera (och inte fungera) baserat på andras synvinklar.
Det var intressant och värdefullt. Det kändes skönt att höra två vuxna män prata om sina tillkortakommanden och hur de försökte bli bättre personer. De pratade om sitt förflutna på konstruktiva sätt, om hur män inte fungerar, varken ensamma eller i grupp, och hur litteratur, konst och musik genuint kunde förändra människor.
Sedan hände något.
De började göra reklam för nätkasinon samtidigt som de pratade om faran med föräldrars och vänners missbruk och vägrade uttala sig om diskrepansen de själva hade skapat. De kunde prata om hur folk gav sig på dem och analyserade det i långa stycken medan de själva attackerade folk utan förklaring, exempelvis Eklunds uttalanden om Ebba Witt-Brattström.
Det själaskådande försvann med pengarna.
De ljög om att de hade nästan fyrtio procent fler lyssnare än de faktiskt hade.
Deras lyssnare brydde sig kanske inte.
Vem vet? Deras podcast är en monolog, inte en dialog.
Schulman och Eklund tjänar väldigt mycket pengar på sin podd. De gör reklam för vem som helst, så länge annonsören betalar.
De är, precis som Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, numer främst inriktade på att visa upp det populära amerikanska. Förlåt: det vita och kommersiella populära amerikanska: amerikansk populärkultur som andra vita amerikaner först har tyckt till om. Det närmaste Eklund och Schulman har kommit att visa upp svart kultur på sistone är när de beskrev att de betalade tusentals USA-dollar för att se Hamilton, där de dyra platserna oftast intogs av rika vita män som kommit för att se svarta personer behaga dem.
De spelar Bo Kaspers Orkester i sin podd; en bättre symbol för övre medelklasstragik får en leta efter.
I den så kallade realityserien “The Real Housewives of New York” diskuteras rasism först när Black Lives Matter-rörelsen började hända. Annars handlade precis allt om att sexualisera män, shopping, och skitsnack. Schulman och Eklunds podd är inte mycket annorlunda än den TV-serien.
När Sigge Eklund börjar analysera någonting ur filosofisk eller psykologisk vinkel skrapar han numer alltid på ytan. Det är som att se Malcolm Gladwell haspla ur sig något, trots att han inte borde; det inkluderar Gladwells böcker.
När Eklund och Schulman började göra sin podd pratade de, som sagt, om sina inre. De pratade om olika mentala världar och verkade genuint intresserade av att göra upptäckter genom sin psykogeografi, som Will Self hade kallat det.
Numer känns nästan allt de gör rutinmässigt: de pratar om sin rikedom genom att nämna saker de äger, inte sällan under de långa reklamstunder då de pratar om bilar, kasinon och kläder. Fördomsbilden av Mannen byggs upp.
Alexander och Sigge brukade vara väderbitna, precis som träd. De visade många olika sidor. Nu har de slutat vara träd. De har gjort sig själva till datoranimationer som känns åldrade och passé, som i Gräsklipparmannen. De kanske pratar om vad ungdomar pratar om, men jag känner inte vad de eventuellt förstår, vilket är ett misstag från deras håll.
Deras verklighet är så långt belägen från sina lyssnares att de mist kontakt; de lyssnar inte på lyssnarna. De lyssnar på pengarna.
Jag saknar Bodil Malmsten. Hon kunde ha tjänat mycket pengar, köpt en jeep, flyttat till Frankrike, och ändå haft fingret på pulser därför att hon kände efter. Samma sak med Thomas Mann och Michel de Montaigne. Lyssna på Värvet-intervjun med Bodil så förstår du nog tydligare vad jag menar: hon levde intensivt och smärtfyllt.
James Murphy sade: “Jag tycker att alla DJ:er borde tvingas att vara i ett punkband i ett år.” Han sade det därför att han tyckte att DJ:ande, jämte videospelstestande, är det mest löjliga, enkla och överbetalda jobb som fanns. Punkband har det inte lätt och tvingas konstant göra vad de kan för att ta sig från en plats till nästa. De tvingas leva utan särskilt mycket pengar, vilket gör att de använder många sinnen. Det gjorde även Michel de Montaigne, en rik adelsman som levde för några hundra år sedan.
Jag hoppas att Eklund och Schulman hittar sina punkband.