Bodil Malmsten - "Livet fast du inte ser det"
2024-01-19
Följande dikt och uppmaning är skriven av Bodil Malmsten, en fantastisk människa.
Till unga män och kvinnor, killar och tjejer, som ibland tänker på självmord.
Jag var sjutton år när jag gjorde det. Jag gjorde det.
Sjutton år var jag. Jag var så nära döden som man kan vara utan att dö, men jag dog inte. Och det är jag glad för. Jag fick ett liv. Jag har det fortfarande.
Så jag vet vad jag pratar om och jag säger: Ta inte livet av dig. Ditt liv står på vänt, det finns fast du inte ser det. Inte just nu. Men det är där. I krig kallas det collateral damage. Att de som inte var mål för mordet ändå måste dö.
Döden är för alltid. Folk säger “gå bort” i stället för dö. Man går inte bort när man dör, man blir död. Kommer inte tillbaka om man inte är Jesus, för den som tror på det. Men Jesus kom bara tillbaka på en blixtvisit.
Alla som hoppar från Golden Gate-bron i San Francisco dör. De krossas mot vattenytan, kroppen imploderar, det blir ingenting kvar. För att Golden Gate-bron inte ska få dåligt rykte har San Francisco inrättat patruller som cirkulerar för att se om det går någon på bron och ser hoppfärdig ut. När personalen i patrullen ser en sådan person tar de försiktigt kontakt. Försiktigt, inte påträngande. Frågar vad hon eller han heter, hur det känns och vad vederbörande tänker göra i morgon. Just frågan om vad personen som varit på väg att hoppa tänker göra i morgon, verkar ha en självmordsupphävande effekt.
Ingen som har fått den frågan av en patrull på Golden Gate-bron har någonsin försökt hoppa igen. Enligt vad jag läst. Men jag vet inte om jag tror att det går så lätt. Inte ens i Amerika.
Den vanligaste dödsorsaken för personer under tjugo år är självmord. Så var det när jag var ung och så är det nu. Enligt senaste rön från Sverige minskar självmorden bland äldre, men bland yngre ökar de. Det får inte vara så, men så är det.
Det är mest killar som gör det. Tjejer gör mest självmordsförsök, men det är killarna som lyckas. Lyckas! Hur mycket att lyckas är det?
Att vara olycklig när man är ung är livsfarligt – när man är ung och olycklig, är olycklig det enda man är. Man är olyckligheten själv och ingenting mer. Det hjälper inte att andra säger att det går över. Du vet bäst. Det går inte över.
Försök inte dränka dina sorger, de simmar bättre än du. Lyssna på mig nu: Gå till akuten. Gör det nu. “Jag behöver antidepressiv medicin”, säger du, för det behöver du. Men den kickar inte in direkt, det tar tid innan den har effekt. Det kan ta veckor som känns längre. För de första veckorna kan du må sämre. Det här är det sämre som kommer före det bättre.
Ta ett ögonblick i taget, en sekund i sänder, tänk inte, bläddra i musiklistorna. Men musik kan vara farligt, musik går rakt på känslorna, lyssna bara på glad musik. Putsa ett fönster, men det orkar du inte och det gör inget.
Andas, andas in, andas ut, vila. Andas in, andas ut, vila, andas in. Andas ut, vila.
För tråkigt, men det fungerar för att jag säger det. Tryck undan mördartänket, räkna till hundra.
Okej då, räkna till två.
Tänk att du är vid ett hav och det är varmt, inte för varmt. Vågor som kommer och går, tidvatten.
Men du ligger under ett cederträd, tänk cederträd. Eller du är i en skog i Tokyo.
Håll på.
Och en dag – utan att du har märkt det – är det annorlunda. Det kommer att komma en dag när du inte vill mörda dig själv längre. Allting blir inte bra, så är det inte. Världen är inte rättvis, det mesta är fel. Men inte du. Inte hela tiden. Det vet du nu.
Du är det bästa exemplet på dig, det finns inget annat du.
Från det att jag var femton till det att jag var sjutton år ville jag ta livet av mig. Men det var inte döden som var målet. På döden hade jag ingen koll, jag ville bara bort. Och det var mitt liv i den situation jag var i, som jag behövde bli av med.
När jag tänker på det nu, förstår jag att jag inte ville dö för alltid. Jag ville att det skulle vara en övergående död.
Jag ville bort från verkligheten, från mig själv som jag var, i verkligheten som den var. Men utan att försätta mig i en annan lika omöjlig situation – den att inte längre finnas till.
När jag väl försökte ta livet av mig och nästan dog, blev jag uppskrämd och ångerfull. Det var en sak att ta livet av sig. Men att allting annat skulle följa med hade jag inte tänkt på. Att hela verkligheten skulle förintas i och med att jag gjorde det. Och vad jag hade gjort mot mina människor.
Det var inte förrän jag vaknade upp på Södersjukhuset full med rör och slangar, påsar med blod och dropp och –
Inte förrän då insåg jag att mitt självmord hade konsekvenser långt utanför min död. Min död var ingenting jämfört med den värld som jag skulle ha tagit livet av, om jag hade lyckats. Hade jag lyckats hade jag förlorat allt. Hade jag lyckats hade jag lämnat mina människor att leva med min död.
Det är sedan dess jag tänker mig för innan jag använder ordet “lyckas”. För sista gången, jag måste gå och klippa mig. Hör på mig nu: Ta inte livet av dig, det är överflödigt, det är onödigt. Livet tar sig självt på slutet.
Du kommer att ångra dig, skulle jag säga. Gör vad som helst utom att ta livet av dig. Det finns inget efteråt. Jag har varit där och kommit tillbaka för att berätta om det.
Det var ingenting jämfört med livet. Det var ingenting, ingenting alls.