Britney och vanvett
2021-06-29
Britney Spears. Fotografi: Chris Pizzello, Invision.När jag såg den här bilden av Britney tänkte jag på texten bredvid hennes högra axel: GILEAD.
Gilead är namnet på landet som Margaret Atwood beskriver i “Tjänarinnans berättelse”, alltså USA efter det blivit militär diktatur. Det går inte att undkomma hur det känns som att Britney Spears också lever i ett Gilead. Atwood, Margaret. 1985. A Handmaid’s Tale. McClelland and Stewart.
På sistone har ett par dokumentärer rört Britneys mentala hälsa. Jag har sett en, “Framing Britney Spears”, som kan beskrivas som en propagandafilm för New York Times, där de låter sina egna arbetare rabbla ord som inte nödvändigtvis berör verkligheter: dokumentären är ett hafsjobb, slarvigt gjord och bör undvikas.
Folk har åsikter om Britney. De flesta verkar tycka att hon borde återfå kontrollen över sitt egna liv eftersom hennes far styr det sedan många år.
En bekant arbetade ett tag på nöjesredaktionen på en av Sveriges mest säljande kvällstidningar. De var nära att starta en Britneysida på sin sajt, eftersom artiklar om henne genererade många fler klick än för den kom tvåa. De skrev oftast spekulativt skit om henne och nämnde sällan hennes bedrifter. Det gäller även den andra kvällstidningen.
En annan bekant arbetade som ljudtekniker på Cheiron-studion, platsen i Stockholm där Britney spelade in många av sina finaste låtar. Min bekante nämnde ibland småsaker om Britney, exempelvis hur hon älskade en särskild tillverkares frysta mat som värmdes i mikron. Dessutom hade hon kul och jobbade hårt.
Hunter S. Thompson.Jag har nyligen läst David S. Wills “High White Notes: The Rise and Fall of Gonzo Journalism” som kommer ut i höst. Boken handlar till största del om Hunter S. Thompson, legendarisk och ökänd journalist och författare. Thompsons status förnyades under 2000-talet på grund av filmen “Fear and Loathing in Las Vegas”, av Terry Gilliam. I den spelas Thompson som en underhållande journalist som försöker hitta “sanningen”. Wills, David S. 2021. High White Notes: The Rise and Fall of Gonzo Journalism. Beatdom Books.
I själva verket var Thompson extremt påfrestande för de flesta han jobbade med. Hans kontrakt med Rolling Stone Magazine förenklades ständigt eftersom han inte klarade av att skriva; han blev kokainist eftersom han tyckte att han skrev en tidningsartikel om kokain och tyckte att prova kokain krävdes. Han drack mycket och konstant. Han skrev mycket men producerade väldigt litet som var användbart. Thompsons gyllene era varade en handfull år. Han hade talang, men mest hade han en särpräglad stil som många försökt emulera, inklusive missbruket.
Bret Easton Ellis, amerikansk författare som blev känd med “American Psycho”, är lik Hunter S. Thompson. En annan amerikansk författare, David Foster Wallace, satte fingret på en del av varför “American Psycho” inte fungerar:
You can see this clearly in something like Ellis’s 'American Psycho': it panders shamelessly to the audience’s sadism for a while, but by the end it’s clear that the sadism’s real object is the reader herself.
Bret Easton Ellis blev ännu mer irrelevant i och med sin bok “White” där han försökte vara provokativ: i stället är den här intervjun med honom mycket bättre än något han själv har skrivit på över tio år.
Varför nämner jag två vita män efter ett Britneyintro?
Jo, därför att ett mönster finns vad gäller vita män i jämförelse med kvinnor. Vita män kan:
- Göra vadsomhelst utan att riskera att råka ut för en bråkdel av skit kvinnor (inte sällan oförtjänt) får.
- Bete sig debilt och trots/på grund av det hyllas.
- Ursäktas redan innan de begått misstag.
Britney har gjort musik i många år. Visst, kvaliteten har gått upp och ned, men lyssna på hennes singlar och försök därefter spontant nämna en artist som lyckats lika bra. Därefter, jämför din lista med en likadan lista över vita popmän; nästan alla män försvinner omedelbart.
Jag tänker på en annan vit och sorglig man: Marilyn Manson. I dokumentären “Bowling for Columbine” fick han frågan om vad han skulle säga till ett par unga mördare som massakrerade ungdomar på en skola om de levde. “Jag skulle inte säga ett enda ord till dem. Jag skulle lyssna.”
En feminist ser inte skillnad mellan människor beroende av genus.
Jag tror inte att resonerande alltid leder till förändring. Däremot vet jag att antifeminism, rasism och liknande vansinnesföreställningar baseras på samma sak: att en inte har tänkt rationellt. När människor ifrångår kärlek och empati har de förändrats till det sämre; kanske har de aldrig fått kärlek och empati: de kan ändå bli kärleksfulla och empatiska personer.
När jag hör personer döma individer på enkla, fördomsfulla och dumma sätt tänker jag ibland på filmen “Monty Python and The Holy Grail”, särskilt det här citatet:
Listen, lad. I built this kingdom up from nothing. When I started here, all there was was swamp. Other kings said I was daft to build a castle on a swamp, but I built it all the same, just to show 'em. It sank into the swamp. So, I built a second one. That sank into the swamp. So, I built a third one. That burned down, fell over, then sank into the swamp, but the fourth one... stayed up! And that's what you're gonna get, lad: the strongest castle in these islands.
Däremot kommer sådana tankar aldrig tjäna som stöttande grund: hur många irrationella och/eller skadliga idéer vi än staplar på varandra kommer de aldrig att bli en grund som något värdefullt kan stå på.
Om du bygger på skräp kommer resultatet - åtminstone till grunden - bestå av skräp.
It may be recalled that a president who obtains his picture of the world from "Fox and Friends" is not an entirely new phenomenon. Forty years ago, It may a revered predecessor (Ronald Reagan) was learning about the world from movies, and was so mesmerized that he even came to believe that he had taken part in the liberation of Nazi concentration camps (while not leaving California).
Vansinne föder vansinne. Därför styr Britney.