Min lärare Evy
2021-06-21
Det är varmt när jag skriver det här. Tjugotre grader. Jag sitter inomhus. Jag är fyrtiofyra år gammal och tänker på när jag var tio.
Jag satt ensam i klassrummet med min lärare, Evy. Alla förutom jag hade tagit stelkrampsprutan och jag visste det här, just nu, handlade om det. Om jag bara svält mig mer; om jag bara sårat mig själv djupare; om jag bara hade räknat till fyra i går klockan fyra sexton fyra gånger fyra hade världen inte lett mig hit. Den hade inte fått min lärare att tvinga sig på mig.
– Vad är du rädd för? Va?
Evy gick långsamt mot mig från katedern. Hennes stora händer med fingrar som uppsvällda, som för uppsvällda lik i en sjö. Hennes hår låg i korta lockar. Fingrarna nuddade bänkarna på hennes korta väg mot mig. Jag tänkte mig bort och greppade mina händer hårt. En svart tröja. Hennes svarta tröja kändes större än jag. Jag såg hennes ansikte. Munnen var förvriden som om jag var smuts på hennes nya skor.
– Svara! Vad är du rädd för?
Hon stod bredvid mig. Jag minns tydligt hennes lår mot min bänk, en centimeter från att nudda vid mig. Hon stod upp och tittade ned på mig. Armarna längs med sin kropp. Hennes röst dundrade:
– Niklas? Varför. Är. Du. Rädd.
Hon satte sig ned på huk med ansiktet ett par centimeter från mig.
När jag gick ifrån skolan om dagarna var jag rädd att Robert eller Peter skulle hinna ifatt mig, kalla mig fula ord och kasta saker på mig. Jag var redan förberedd: jag både förolämpade och hatade mig själv långt mer än de någonsin skulle kunna.
– Niklas? Du har ingenting.
Hon pausade. Jag tittade mot henne och var halvvägs ut ur kroppen av rädsla. Mina händer var fulla av mina nagelmärken: jag tryckte allt jag hade. Jag brukade göra det när jag var rädd.
Jag undrade plötsligt vad hon menade med att jag inte hade någonting. Jag visste att det hon gjorde var fel men jag trodde att jag förtjänade det. Jag trodde att jag inte var någonting. För att ha varit ett litet barn som trodde att han var skälet till allt ont i världen ville jag förstå hur jag hade blivit så fel.
– Niklas: du har inget å va’ rädd för! sade hon plötsligt och snabbt.
Hennes mun brast upp som om det var ett torkande lakan i vinden.
Jag kände mig förvirrad och rädd.
Hennes ena hand på min stolsrygg. Den andra på min bänk. Jag kände hennes andedräkt, hennes kroppsvärme.
Martin kom inrusande i klassrummet. Tittade på oss. Lekfullheten försvann från hans kropp och ansikte på en halv sekund.
– Jag ska bara hämta ett äpple.
Han sprang ut med sitt äpple.
– Hörni, ni får sitta här och läsa en stund, så ska Niklas och jag till skolsköterskan.
Jag visste vad som skulle hända. Jag var den enda i klassen som inte hade tagit stelkrampsprutan och trodde att det var borta ur världen. Ur min värld. Ur allas världar. Att det aldrig mer skulle nämnas. Jag ville det så mycket att det blev så.
Min mamma berättat det för Evy: när jag var liten skulle en sjuksköterska ta mitt blodprov och misslyckades några gånger i rad. Öppningskapitlet i historien om min rädsla för sprutor.
Till nu. Evy tittade på mig medan hon pratade med skolsjuksköterskan i telefon inför alla i klassen.
– Ja, vi kommer. Ja, han ska ta sprutan.
Det blev kallt genom kroppen. Det kändes inte riktigt som om jag fanns på plats, där jag satt. Men jag kunde känna lukten av trä, svett och den frätande känslan av kräk i svalget.
Det nästa jag minns var hur Evy och jag gick över skolgården. Hon höll konstant min ena överarm i ett stadigt grepp. Det gjorde inte ont, vilket var okej, men jag kunde inte gå ordentligt av hur hon höll i mig. Det var svårt att gå.
– Gå ordentligt, sade hon.
När vi kom in i byggnaden där skolsjuksköterskan hade sitt kontor kände jag exakt samma känsla som när jag skriver det här: ett illamående, rysningar, rädsla, en spya som vill upp.
Väggarna var vävda med gips, fortfarande i 1970-talsfärger trots att det var mitten på 80-talet. När jag tidigare hade gått till skolsjuksköterskan satt barn alltid och väntade och skor var prydligt uppställda. Det brukade de inte vara annars, utanför våra egna klassrum. Skorna var huller om buller. Men inte utanför skolsjuksysterns kontor. Men nu var det inga skor där. Jag kände mig väldigt ensam och rädd.
Evy tog mig om axlarna med sina stora och varma händer och tryckte mig och sig in till skolsjuksystern som satt på sin plats. Normalt sett fick jag sitta på en pall hos henne medan hon pratade, kollade mitt hjärtslag, pratade om min vikt.
Evy ledde mig till en kontorsstol med rygg- och armstöd.
– Sätt dig, sade skolsjuksystern.
Jag satte mig. Jag kunde se en metallbricka på skolsjuksysterns skrivbord. På metallbrickan låg en spruta.
Plötsligt kände jag Evys väldigt varma hand mot min panna. Den flyttades över mina ögon. Hennes andra hand gick snabbt förbi min mage, så att armen täckte mig. Hon höll om mina ögon så att jag inte kunde se och min kropp så att jag inte kunde fly.
– Tänk på jultomten, Niklas, viskade Evy i mitt öra. Tänk på jultomten, sade hon igen.
Jag minns inte helt vad som hände efter det, bara att jag inte hade fått en spruta och att jag hade slagit någon i ansiktet.
Jag sade ingenting om det till min mamma. Det gjorde Evy aldrig heller. Mina föräldrar har inte fått reda på mycket om hur min låg- och mellanstadielärare behandlade mig. Jag höll allt ifrån dem. Evy höll definitivt allt ifrån dem, och alla andra klassföräldrar, tror jag.
Jag minns en del saker om Evy vagt, andra med oerhörd tydlighet.
Varningarna om att vi aldrig skulle äta Lätt och Lagom, eftersom den innehöll mikroskopiska plastkulor. Hon läste våra auror och berättade om änglarna, hur de såg ut för henne; de vävdes in under morgonbönen som vi ofta läste.
Jag var oerhört mobbad som liten. Jag hade inga vänner och gjorde allt mitt skolarbete så snabbt som möjligt i förhoppning om att få bekräftelse från mina föräldrar och min fröken. Läsning kom naturligt för mig och jag hade lätt för vissa ämnen. Med prestationsångest kom OCD. Jag ville vara Duktig och bli sedd eftersom jag trodde att det var det enda sätt som fanns för att mäta min betydelse. Jag började hålla koll på tal: siffran fyra förekom överallt och blev mitt lyckonummer. Jag såg mönster på vettiga och ovettiga sätt: OCD och siffror går bra ihop.
Det enda ämne jag inte gillade var teckning. Jag avskydde det, dels för att jag var så dålig på att teckna och framför allt därför att jag helt enkelt inte gillade att teckna. Men det skulle göras.
Vi fick en ny, tom teckningsbok. Den hade siffran fyra på omslaget. Jag minns inte varför, men gissar att det var för att vi gick i fjärde klass. Jag tolkade det som ett gott tecken.
När jag avslutade terminens mattebok på en helg gillade jag att lösa problemen. Jag gick helt upp i dem. De omslöt mig och fick mig att glömma den riktiga världen. Jag ville lösa alla problem. Och om jag gjorde det så snabbt som möjligt kunde jag kanske bli sedd. Kanske bli älskad. Robban var ju älskad för att han var så bra på fotboll. Kanske kunde jag bli älskad såhär.
Jag ritade klart min bok på några dagar, medan de andra i klassen tog sin tid. Där de använde olika färger, tänkte igenom vad de ville teckna, o.s.v., ville jag bara bli klar så att jag kunde gå vidare med något som var roligt.
Jag minns att jag ritade en sol i ett övre hörn på nästan varje sida. Ett gult hörn som strålade. Sedan ritade jag något snabbt och enkelt på varje sida. Ett hus var ett tak, väggar, fönster, dörr, klart. Inga nyanser, knappt några färger. Jag ville göra minimum och glömma bort det. Helst försvinna i mängden men jag trodde inte att jag skulle kunna göra det. Jag trodde att jag skulle bli utvald, på fel sätt.
Jag lämnade in min teckningsbok till Evy och sade att jag var klar. Jag gick och satte mig vid min bänk och gjorde något annat än att teckna, eftersom jag var klar med tecknandet.
– Hallå? Hall-å?
Jag tittade upp.
Evys ansikte var förvridet igen, som när hon stått bredvid mig och skulle ta mig till skolsjuksyster. Hennes ögon skrämde mig.
– Titta. Titta, allihopa. Vad är det här?
Hon höll upp min teckningsbok. Hon öppnade den så att alla fick se mina teckningar. Barnen skrattade.
– Va? Vad är det här? Såhär kan man bara inte göra!
Jag minns inte mer av vad hon sade. Jag minns att jag inte riktigt var kvar i min kropp. Jag minns att hon kastade ned boken i sin kateder, plockade upp den, rev isär den och kastade den i sopkorgen.
Hon gick fram till mig och såg ned på mig, med munnen förvriden.
Det är svårt att minnas det här. Det gör enormt ont. Inte för att jag tycker synd om mig i dag; jag tycker synd om mig då, om mig som 7-12-åring, under de år då jag hade Evy Moberg som klassföreståndare.
Jag minns minen hon brukade ge mig. Den där munnen, antingen hopsnörpt eller halvöppen. Som när klassen var ute och hon sade att alla skulle tycka om hur nyponen doftade. Jag gillade inte lukten av nypon. Jag tror att hon märkte det på mig.
– Niklas! Vad är det för fel på dig?
Jag var ett överviktigt barn. Jag åt ofta som tröst. Jag blev mobbad av alla och försökte mobba andra om jag kunde, eftersom jag så gärna ville bli omtyckt. Evy var bra på att mobba mig. Hon visste hur hon skulle påverka mig.
Efter Evy slutade vara vår klassföreståndare utvecklade jag anorexia. Jag gick ned oerhört i vikt, tränade samtidigt, åt knappt något. Därefter bulimi. Jag kämpade länge med hur jag konstant behövde andras bekräftelser för att bekämpa mitt självhat. Jag avskydde mig själv så mycket att jag inte litade på mig själv.
För första gången på många år letade jag efter Evy på nätet. Jag hittade en profil där hon skriver att hon “kan det här med skolans tidiga år”.
Jag hoppas att hon numer “kan det här”, även om påståendet i sig väcker tvivel, oavsett vem som uttalat den.
Jag skriver inte det här för att nå någon form av rättvisa eller för att hänga ut någon. Jag skriver det här därför att det måste ut.
Jag har burit det här inom mig hela mitt liv. Det är väldigt få som har fått höra det tidigare. Och även om det känns bättre att ha skrivit ned litet av det, är detta ingen fullständig historia.
Människor är nyanserade. En person som är avskydd av någon är också sannolikt älskad av någon annan; däremellan finns nyanser. Jag har ingen aning om vad Evy tycker om det hon gjort. Däremot vet jag att hon gjort oerhört fel på fler än ett sätt. Mot barn.
Mina föräldrar kommer aldrig att klandras för något som Evy utsatte mig för. De visste ingenting, och jag höll allt ifrån dem. Jag minns inte att jag sagt något till dem om hennes avskyvärdhet.
Jag beskyllde länge mig själv för hur Evy behandlade mig. Och jag vet inte om jag är ensam. Jag har ingen aning om någon annan i min klass behandlades likadant. Hon mobbade mig. Hon fick medvetet klassen att skratta åt mig.
I dag ser jag henne som en enormt sorglig figur, någon som förskräckt sitt egna liv till att bli destruktivt. Jag vet inte vad som fick Evy att ge sig på mig, ett litet barn, men det var mobbning, inget annat. Jag vet dock att “ursäkt” är fel ord: ordet går inte att använda för vad hon gjorde mot mig, och det går inte att använda för vad jag vill säga henne.