Om Lukas Moodyssons "Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta"

2025-02-06

Omslaget till Lukas bok. Bilden är tagen av Lukas.

A humanist philosopher, for example, is one who puts the whole living person at the center of things, rather than deconstructing that person into systems of words, signs, or abstract principles. A humanist architect designs buildings on a human scale, in ways that do not overwhelm or frustrate those who have to live in them. Similarly there can be a humanist medicine, politics, or education; we have humanism in literature, photography, and film. In each case, the individual is kept at the top of the list of concerns, not subordinated to some grander concept or ideal.

det värsta med covid var inte att människor dog men hur de dog, ensamma, omgivna av skyddsdräkter,

tomma begravningar,

vänner och familj framför skärmar,

min dotter ringer hem från skolan, hon säger hon är okej, det är poliser överallt, hon är utanför skolan,

gräsklipparen rullar genom samhället, mejar ner allt på sin väg fram till fontanellen,

parfym,

det är en komisk syn jag som soldat,

Den här boken är inte ett krångel. För mig beskriver den mänskliga tankar och hur de formas. Bokens struktur är enkel, vacker, skär i bland öppet hjärtat med skalpell. Och allt ska inte vara så “snyggt”.

Det är klart att vetenskapen kan förklara 99,9% och det är klart att alla organiserade patriarkala religioner mestadels är piss men det är klart att det också finns något 0,1% gudomligt / obegripligt som tex var tar universum slut Det är omöjligt att tycka om alla snälla människor i hela världen, de allra flesta kommer du aldrig att träffa eller höra talas om, likaledes omöjligt att avsky varenda människa som begår en avskyvärd handling, de är för många, och omöjligt att känna empati för varenda enskild människa som lider, din hjärna är för liten, ditt hjärta, din kunskap, din tid räcker inte, alla känslor är begränsade, om du var tvungen att välja, hundra okända barn måste dö imorgon eller ditt eget barn, vad väljer du, vem skulle du rädda ur ett brinnande hus --- Trädens rötter, pålrötter, pivotala, vrider sig, förgrenas, hjärtroten, rhizom, sammankopplingar, mångfald, kvickrot, nornorna spinner sina trådar; tack Julius och Clara för kvällen i somras med högläsning ur Deleuze/Guattari, förlåt för att jag somnade efter ett tag, det var mycket jag inte förstod men det var härligt att höra era röster och sakta glida iväg -

Sarah Bakewell är en av mina levande favoritförfattare. Hon skriver ofta om komplicerade ämnen på ett vackert och enkelt sätt som får mig att explodera. Morrissey sade en gång att hans låttexter nästan bara innehåller enkla ord därför att han vill att vem som helst ska förstå honom.

Zenbuddhism, mindfulness och ett gäng andra religioner och läror kastar i bland in ett koncept: hur skulle du tänka om du inte har något huvud? Varifrån tänker du? Kommer dina tankar verkligen från ditt huvud? Detta sätt att tänka ämnar till att få en att hänga av sig jaget, med allt det innebär. Tungt. Likt många teosofer, filosofer och barn brukar de som skriver enkelt nå sanningar nästan omedelbart, om de bara lägger manken till. Det är verkligen vad Lukas lyckas med.

ps älskar vargar älskar svalor

om jag var ett djur kanske en svala, de verkar ha roligt i luften

men ändå ska tatuera en jaktfalk

livets paradoxer

Alla vet hur det är att älska djur. Att leva paradoxalt. Att tänka helt fritt. Men väldigt få skriver om det. Inte konstigt att folk fortfarande läser Michel de Montaignes sällsynta essäer från 1500-talet där han bland annat skriver om vad vänskap egentligen är, hur vi kan och kanske borde leva, och varför det är viktigt att både bli irriterad och glad när en katt avbryter vad en håller på med för stunden.

Några av de bästa dikter och diktböcker jag har läst har lyft mig till helt andra platser. Lukas bok fick mina armar att domna bort i bland. Som att läsa Bodil Malmsten, Roland Barthes “Mourning Diary”, Michel de Montaignes essäer, min frus texter.

Det krävs väldigt mycket tanke och omtanke för att använda enkla uttryck för att få fram det smärtsamma, det lyckosamma, det alldagliga och det speciella. Det alldagliga är kanske nästan svårast att visa för många. Det kanske är därför många män kämpar med att försöka visa sina känslor, därför att de inte vet hur de ska göra det och säger ingenting i stället för att riskera att säga något fel.

Den här boken är på vissa sätt en balansgång mellan två Mount Everest, något extremt svårt, men det funkar absolut och ofta:

nu är det jag Lukas som pratar

jag är ensam i Malmö

jag bara sitter här i soffan

jag bläddrar i antologin Svensk Poesi

försöker hitta någon som jag inte känner till,

någon eller några som jag missat,

så att jag kan lära mig något nytt,

men boken är sorglig och jag blir sorglig i huvet, det är så mycket dåligt ointressant, inte allt förstås men mer än jag trodde

sida upp, sida ner,

särskilt nutiden, åttiotalet och framåt fattigt, liksom både tillbakalutat och ängsligt, självbelåtet, var är tron på ordens heliga kraft, var är blodet, var är kärleken, var är vår tids Euphrosyne Jag flyr till Dig,

var är vår tids Till förruttnelsen,

var är vår tids Gunnar Björling, var är modet

att vara dum i huvet, och vad är det för ett konstigt urval, var är Birgitta Medelius Konny Isgren Sonja Andersson

när ska Sonja Andersson få upprättelse

och var är Rökstenen

och vad fan

vilka amatörer har gjort detta urval: var är Larry Silván??

jag lyfter blicken, tittar ut genom fönstret

varför är jag så hård

förlåt

ni är inte dåliga

vi gör alla så gott vi kan

och jag har förmodligen fel i allt jag säger, jag är bara

avundsjuk, varför fick inte jag vara med i boken

Flera gånger under tiden jag läste boken häpnade jag av hur vackert beskrivet det är att vara människa. Att känna avundsjuka, raseri, sorg, ilska, avsky, kärlek, att komma på sig med alla möjliga känslor och känna skam och be om ursäkt och påminna andra (och sig själv) om hur det är att alla faktiskt gör fel och försöka att vara för hård mot sig själv.

Alla dessa ord, Kristian, vad är poängen?

Allt detta skrivande, höll det oss friska, gjorde det oss klokare, lyckligare, eller gjorde det oss sjukare? Var det själva skrivandet som var sjukdomen?

Sopor, höstlöv, blåklockor på marken.

Lukas skrev om sin döda vän Kristian. Det är väldigt vackert och sorgligt skrivet. Alla som på något sätt älskar något i någon som nu är död skulle känna igen sig i Lukas bok. Med andra ord är jag säker på att alla kan känna igen sig i jättemycket av boken. Alla vet att de personerna kikar över våra axlar och tycker till och vi tar till oss av vad de säger eller kivas med dem eller håller med dem, även om de var tio år gamla när de dog och vi är nittio år gamla nu.

Det värsta med att skriva det jag skriver, det du ser just nu, är att mina ord är otillräckliga för att beskriva känslorna som Lukas bok frambringade i mig. Men ändå måste jag. Ändå är jag tvungen att göra det. Jag blir mest förbannad över att boken förtjänar att spridas så mycket att många läser den.

jag vill inte dö ensam men jag vill inte heller att du ska dö ensam men jag vill inte vara ensam jag vill inte sitta i fotografier upp till halsen och gråta och sedan försöka dölja min gråt för mina barn eller ännu värre lägga den på dem som en jävla betongklump jag vill inte vara en betongklump i deras liv jag vill att de ska vara glada när de träffar mig jag vill vara en snäll lustig gubbe som hänger med i musik och böcker och tv och skämt och inte en stor klump utan körkort,

ska jag multna bort i jorden eller ska ni bränna mig eller ska jag spridas i havet

Jag är inte kanske rätt person att skriva om någons bok men när är en rätt person och vem är det.

Alla som läser boken känner igen sig i den.

Religious, non-religious, philosophical, practical, and humanities-teaching humanists—what do all these meanings have in common, if anything? The answer is right there in the name: they all look to the human dimension of life. What is that dimension? It can be hard to pin down, but it lies somewhere in between the physical realm of matter and whatever purely spiritual or divine realm may be thought to exist. We humans are made of matter, of course, like everything else around us. At the other end of the spectrum, we may (some believe) connect in some way with the numinous realm. At the same time, however, we also occupy a field of reality that is neither entirely physical nor entirely spiritual. This is where we practice culture, thought, morality, ritual, art—activities that are (mostly, though not entirely) distinctive to our species. Here is where we invest much of our time and energy: we spend it talking, telling stories, making pictures or models, working out ethical judgments and struggling to do the right thing, negotiating social agreements, worshipping in temples or churches or sacred groves, passing on memories, teaching, playing music, telling jokes and clowning around for others’ amusement, trying to reason things out, and just generally being the kinds of beings that we are.

Köp boken, låna den på biblioteket, läs den snälla.

← Alla tankar.